BOSSES BLOGG

Bosses blogg läggs inte ner. Bo har i egen hög person bestämt sig för att skriva dagbok på dessa sidor, närmare bestämt En Annan Dramatikers Dagbok. Vi på redaktionen undrar med spänning vems dagbok han då ska skriva och - kanske mest akut - när detta arbete ska börja behaga honom.

Vi på redaktionen önskar vår ledare lycka till och strävar i bästa anda att tillsammans göra redaktionen lika framgångsrik som vår sponsor Chock-holm Stad. Vi ska bli en redaktion i världsklass, mångsidig och upplevelserik, en medborgarnas redaktion, innovativ och växande.

Med vår duktige ledare vid pennan (och las-listorna) lär vi oss skilja mellan det meningsfulla och meningslösa i allas vår kamp för överlevnaden. En röd tråd genomsyrar verksamheten och den trevliga andan på arbetsplatsen gör arbetet smidigt och friktionsfritt.

Med största vördnad för vår Chef

/Jörgen Paj (förlåt mig för mitt högmod, min avund och andliga lättja)

Bosse-redaktionen i samarbete med Chock-holm Stad

                                       

Hej Allihopa,

Det är jag - Jörgen Paj.

Vill bara vara ärlig och berätta hur dåligt jag mår. Jag är desillusionerad också. Varje dag är som en beige tapet över fötterna när jag ska knyta skorna. Så känns det. Det har ingenting att göra med Er eller att Ni inte läser vad jag skriver. Jag är en sensibel konstnärssjäl som upprörs över Sveriges kultur och lite grand hur politiken ser ut. Därför mår jag dåligt. Ja, ni vet med Reinfeldt och allt det där. Jag mår så dåligt faktiskt att jag NÄSTAN funderar på att ta mitt liv, fast bara nästan. Det finns ingen anledning för Er att slå Er till ro och tänka "Va' skönt, dö bara" för då skulle Ni ju inte kunna läsa vad jag skriver i fortsättningen heller. Ni har både instinkter och moderskänslor som Ni kan plocka fram så att ni berörs av detta beslut. Ta fram dem nu.

(...) Paus för känslor och instinkter

Den här sidan vilar i jorden på obestämd tid. Anledningen är min kamp mot svårmodet och tvivlet på en bättre värld. Snart är det dags att håva in!

Jag har funderat. Bosses Blogg går inte bra. Besöksiffrorna sjunker och om jag sagt att det rasat in mejl så är det bara lögn, ett sätt att hålla fasaden uppe s.a.s. Förlåt för denna nesliga utveckling, men den bär jag inte skuld för. Det måste finnas yttre faktorer som förklarar varför läsarna alltid uteblir. Jag tänker såhär:

Kanske är det för att poesin inte mår bra i vårt land. Kanske för att pjäserna inte mår bra, och litteraturen likaså. Det verkar som om ordets medium har ramlat av det löpande bandet i Sveriges konstnärsstödda kulturfabrik och hamnat i köket hos en av de framgångsrika (men ack så kriminellt belastade) krogägarna runt svampen. Mina ord bär fortfarande K-märkt kvalitet. Därför läser ni inte mig.

Plötsligt står kocken med köttyxan höjd och sätter programmet för det skrivna ordet. Han har också en sorts humor och en viss sorts förväntan på en storyline, och vill författaren vara en del av krogens etablissemang framöver (vilket en självupptagen person från medelklassens Sverige alltid sett som en given rättighet) måste han tillmötesgå denna kock och sälja sig dyrt på ett betydligt billigare sätt än tidigare. Mina ord är inte till salu. Därför läser ni inte mig.

Den nyuppkomna situationen får konsekvenser. Det skrivna ordets elit har inträtt i en kusligt mörk medeltid av köttslig byteshandel, rov, dråp, våldtäkter, ointresse och verklighetsflykt. Överlevnaden står på spel. Försten ut att acceptera denna New Deal har chansen att fortsätta ägna sig åt sin sentimentalitet på innerstadskrogarna, de slentrianmässiga knullen med kändisar och okända, gråten i snuttefilten, knaprandet av Fontex och skvallret om sig själv och andra. Som författare måste man lära sig slå mynt av sin egen och andras misär. Jag har aldrig käkat Fontex. Därför läser ni inte mig.

Vad angår överlevnaden för författarna i denna New Deal handlar mycket om smink, spacklad på narig gammal hud, om att lyfta på kjoltyget för en lockande summa efter kundens begär. Och det finns en lukrativ marknad. Mången rik kock är redo att betala för en skriftställare av den nya sorten och många skriftställare ställer också upp. Jag är ingen hora. Därför läser ni inte mig.

Trots dessa dystra utsikter är den nyuppkomna medeltiden inte ett problem för författarna, eftersom alla (utom jag) ska erkännas vara till sin natur exhibitionister, angelägna om att slå mynt av minsta nyans i sina händelselösa liv. Medeltiden är bara ett problem för medeltiden. Dess skrivna ord framöver kommer att göra det svårt att komma vidare mot upplysningen. Jag vill komma vidare och min skit värderar jag inte som guld. Därför läser ni inte mig.

Jörgen Paj - Författaren

Det har rasat in förslag och önskemål i kommentarfälten på detta högst välbesökta vattenhål i bloggöknen. Som en klarröd tråd, spunnen av en säreget vacker fjäril, framgår att mina tusenden läsare önskar sig en förteckning över de samhällsvarelser vilka kan konstateras lida av det grautmannska Djävulsproblemet (Das Teufelproblem). Med andra ord eftersöks en förteckning över liberaler vars brott mot mänskligheten, stora som små, har i de närmaste förvandlat Sverige till en skräckens rike befolkat av zombies och... ja, jag förmår knappt skriva ut det ... centerpartister.

Och eftersom jag är kommunist av den gamla skolan ser jag inget fel med en upplysande lista, ett litet foto ur brottsregistret och  - om jag hade orkat - en för ändamålet vägledande kommentar.

Ps. Fotot får vänta ... och någon fullständig lista blir det inte heller fråga om, men en början på något stort; ett nytt Stasi-arkiv kanske så småning om.

Med vänlig hälsning, Jörgen Paj

Registrering
utförd av
Chock-holms Stad


(EXTRA ONDA) CENTERPARTISTER
Fredrik Federlay
Maud Olofsson
REGERINGEN

Fredrik Reinfeldt

Anders Borg

Andreas Carlgren

Beatrice Ask

Carl Bildt

Cecilia Malmström

Cristina Husmark Pehrsson

Eskil Erlandsson

Ewa Björling

Gunilla Carlsson

Göran Hägglund

Jan Björklund

Lars Leijonborg

Lena Adelsohn Liljeroth

Maria Larsson

Mats Odell

Maud Olofsson

Nyamko Sabuni

Sten Tolgfors

Sven Otto Littorin

Tobias Billström

Åsa Torstensson

Ondskans Tankesmedjor

Inledning

Den här texten kommer endast att snudda vid begreppet "det onda ögat", och bidrar bara med en ytterst otillfredsställande förklaring till vidskepelsen. Förklaringen bygger i sin tur på en utsaga av en person vars vetenskapliga publikationer visserligen är intressanta men särdeles knapphändiga. Den satta rubriken avser därför istället att betona något annat; att texten som spinner sin väv under mina skälvande fingrar, mittopp i armodets bleka datasken på denna dunkla kammare med reglad dörr syftar till att beskriva vår andliga essens, den moderna människans metafysiska värld trots mina vetenskapliga anspråk och textens torftiga ämne. Jag säger "trots" eftersom ämnet jag griper efter, vill fånga in och förhoppningsvis besvärja med mina alkemiska instrument och ockulta verser inte är något annat än den till synes profana Liberalismen. Och jag vidhåller att min föresats är uppriktig även om det var långrandigt formulerat: Liberalismen ska besvärjas, den är demonen själv, den vi tillber.

Jag står mitt uppe i livskrisen och accepterar att ni jämför mig med en Swedenborg eller en Strindberg. Jag har förbarmande med dessa satar vars bristfälliga assistens av teorem och lagar, vederlagda och hånade redan under samma tid som de uppfanns inte hjälpte dem på något vis. Det må vara hänt att jag också ska hågkommas som en narr i otakt med tiden - eller inte omnämnd alls. Men i så fall kräver jag er koncentration i detta nu, och synnerligen av er, ni fariséer vilka skriver - eller tiger ihjäl - mitt eftermäle. För jag drar nu mitt tjänstevapen och blåser liv i glöden. Boraxen har ånyo bildat en döskalle i bottensatsen, deglarna pyr av svavel och fosfor. Det är dags att gå en rond mot allas vår bane: Liberté!

Det har gjorts förut. Av Weber. Att belysa liberalismens och kapitalismens allians med kristendomens etik är inget nytt. Jean Calvins (1509-1564) predestinationslära med sina anspråk på flit, asketism och en förväntan på en belöning har noterats vara grunden till det liberala/kapitalistiska maskineriet. Och vi får anta att Weber hade rätt i sitt påstående att Calvins trosförkunnelse om allas vår förutbestämda kategorisering som antingen "vinnare" eller "förlorare" både före och efter döden, den paranoida osäkerheten på vår hemvist hos "de utvalda" eller "de förtappade" samt den rationella måttfullheten, skapade en andlighet dränerad på liv och sinnlighet, men överstofferad med materiell girighet. Människan blev satt att samla rikedomar på hög som bevis på sin frälsning. Sigmund Freud lär ha fält sin dom över liberalismen, ansett dess centrala drivkraft bara bestå av en enorm anal fixering - Ackumulation. Mer behöver kanske inte sägas för att vi ska tvivla på dess legitimitet. Men det finns åtskilligt att säga.

När jag skriver detta utgår jag från att liberalismen är kapitalismens andliga och etiska överbyggnad och även om vi lär oss frukta socialismen och kommunismen i dessa tider är det inte svårt att skälva av skräck inför den demon som reser sig, och bär ansvar för mänsklighetens blodiga historia.

Längre än så följer jag inte i Webers fotspår. Jag gör en avstickare och anträder mer metafysisk mark. Weber såg bara protestantismen och den påföljande liberalismens morallära som ekonomiskt verksam, ett slags social praktik alltså. Jag ser den som fysiskt verksam i detta nu. Sa jag inte att dörren till min kammare är reglad? Nämnde jag inte att jag hör ljuden av den oförvitliga demonens släpande steg i trapphuset? Det här är på riktigt, det är ingen snygg lobbykampanj beställd av en rik finansiär. Det här händer i vår vardag. Liberalismens aggressionsmönster har blivit alltmer svårtyglade sedan sekelskiftet. Den känner sig påtagligt hotad. Kanske är det sant som Immanuel Wallerstein skriver att en systemkollaps är nära. Tecknen på detta hopar sig: Myndigheters övervakning av den privata sfären blir alltmer tvivelaktig, bortföranden nattetid av dissidenter ("terrorister"), frihetsberövade utan rättslig prövning är bara några av de brott mot mänskligheten som liberalismen åter excellerar i. För att inte tala om de regisserade krig och urskillningslösa masslakt av Mellanösterns, Afrikas, Asiens och Sydamerikas folk under hela Upplysningstiden och framåt. Om detta borde man väl berätta?

Liberalismen har länge haft förmånen att framstå som en transcendent ideologi. Begreppen frihet kombinerat med förlitandet till naturlagar och objektivism har gjort dess retorik stark genom seklerna. Ännu desto mer sedan människan har fått beskåda den kristna gudens död. Marknadskrafterna och dess "naturliga lagar" har utklassat den kristna guden och de heliga skrifterna har ersatts av liberalismens primitiva "common sense", (trots att kristendomen också närde embryot till mer avancerade ekonomiska och ideologiska alternativ såsom socialism och kommunism i det faktum att religionen från början var de svagas och de utsattas kult i det kollapsande romarriket. Den tidiga Kristenheten uppfann solidariteten och jämställdheten och praktiserade denna typ av "förkommunism" aktivt tills makten insåg faran med läran).

När den primitiva ackumulationen tack vare Calvin istället betonades som en mångt viktigare del i den kristna tron försvann också hoppet om religionens överlevnad. Oemotsagd har liberalismen härskat som en sjuklig idealtyp för mänsklig livshållning i modern tid, till hälften prästerligt förkunnande, till hälften girigt exploaterande. Samtidigt har andra ideologier, utan inflytande över det kapitalistiska systemet stereotypiserats och förkastats som utopier. Liberalismen har behållit sin position jämte gud och har aldrig riktigt behövt känna sig hotad.

Åtminstone inte förrän nu.

När kommunismen föll i öst i början 90-talet gick också oppositionen - inte i graven som liberala lobbyister vill hävda - men under jorden. De konkurrerande ideologierna (socialism och kommunism) har precis som liberalismen numera antagit en amorf och transcendent karaktär och blivit svåra att propagandistiskt svartmåla.

I en rapport från brittiska försvarsdepartimentet 2007 fastslogs att det största hotet mot det västerländska samhället inte består av muslimsk terrorism (som man kanske förväntade sig efter den mediala islamofobin) utan av farhågan att den brittiska medelklassen ska återupptäcka Marx läror och bli medvetna om sin situation.  Denna slutsats tyder på en kraftig perspektivförskjutning hos den liberala makten.  Kommunismen som hotbild har ändrats från att ha varit ett geografiskt och ideologiskt definierat hot (från öst) till att bli ett hot inuti det liberala samhället, bestående av multituden människor i en globaliserad värld, nästan omöjlig att reglera och kontrollera.

Från svensk horisont har vi mött liberalismens svindlande skräck inför den uppkomna situationen i form av "vetenskapliga" traktat och manifestationer beställda av liberala lobbygrupper som Timbro och regeringen i syfte att svartmåla vänstern och då främst kommunismen.

Forum för levande historia fick 2006 i uppdrag att kartlägga de brott mot mänskligheten som ägt rum under kommunistiska regimer. Syftet var inte att granska ideologin i sig eller fundera på ursprunget av ordet kommunism. Syftet var att klart och entydigt markera för kommande generationer att kommunismen och socialismen ingår i en nexus av etnisk rensning, totalitarism och förtryck.

En betydligt mer oroväckande åtgärd från regeringen är att ge den svenska skolan i uppdrag att bunta ihop "utopiernas" brott mänskligheten utan vidare urskiljning. Pedagogerna ges inte mer tid till att fördjupa eleverna i de kunskaper som ligger i vänsterns intellektuella tradition. Bara att berätta om de historiska konsekvenserna, som i sig inte beror på ideologin utan på gammal hederlig girighet och maktanspråk (vanligt förekommande i alla politiska schatteringar, men står inskriven som en naturlag endast i ett fåtal högerideologier, däribland liberalismen).

Den önskade effekten av kampanjernas genomslag är inte svår att förutse. Den transcendenta liberalismen hoppas åter besegra sin motståndare genom att få kommande generationers omvärldskunskaper att bestå av en hopgyttring av actionmarinerade hollywoodskildringar och liberal historierevisionism. Frågan som lämnas öppen för framtiden att besvara är om liberalismen lyckas upprätthålla vallarna mellan sina falska föreställningar om vänstern och den gedigna kunskapsbank vänsterns oppositionsgrupper producerat... ja ända sedan kristendomens gryning. Vänstern har ju trots allt blivit transcendent och ett immanent problem i den liberala globala världen.

Informationen är gratis

Vi möts ständigt av en kraftigt liberalt färgad tolkning av verkligheten. Det kan röra sig om så ett slagkraftigt budskap ur någon av gratistidningarna Metro, City eller Stockholm SE. Tidningarna tar upp förfallet i skolan, hotet från en allt mer kriminaliserad ghettokultur, det obegripliga ungdomsvåldet som grasserar i Danmark och de tillika sammankopplade lösningarna i form av hårdare regler, straffsystem, och strängare uppfostran. Ja vi känner igen rösten från vår folkpartistiska ångestkultur.

Tidningarna bjuder också på de uppmuntrande inslagen om helgkrogarna du kan besöka, Thailandresan du ska unna dig (oaktat de ängsliga predikningarna om konsumentens möjlighet till påverkan genom valet av vissa tjänster). För tabloiderna kretsar det mesta kring värderingar som den arbetande, normativa samhällsvarelsen kan uppskatta eller ängslas över; den varelse som är mest benägen att öppet kalla sig politiskt liberal.

Kanske är gratistidningarnas intåg det tydligaste exemplet i samhällsutvecklingen mot en liberal idétotalitet. En gratis dos av propaganda fyller vår vardag på resan till och från jobbet och i samtalet med arbetskamrater med vilka de knappologiska medierapporterna är den enda gemensamma referenten. De flesta av oss läser tidningarna som objektiv information utan att fästa nämnvärt intresse vid hur gratis åsikterna i dem är och hur hätskt de egentligen kastas på oss där på bussen eller tunnelbanan, ja i själva glappet mellan privat- och arbetsliv. På den kollektiva resan mellan familj och lönearbete fångas vi in och lär oss tänka på ett alldeles visst sätt.

Liksom kommersiell reklam vill den liberala ideologin fylla det tomrum som återstår för det fria intellektet. Skillnaden är att vi idag kallar politisk reklam och ideologisk indoktrinering för information. Begreppen har sammansmälts och gemene man har ingen möjlighet att avgöra vilketdera vi läser. Begåvade vänner bleknar under liberalismens fostran och bildning, de faller in i det liberala idisslandet som vräks över på samhällsklasserna. Ingen i min omgivning över trettio tycker längre att det är acceptabelt att en småbarnsfamilj bor i en hyresrätt. Alla antas vara spekulanter på en överhettad bostadsmarknad, fixerade vid idén om att rädda sig själva och avkomman genom att köpa ett radhus med gräsplätt, gärna högt beläget ifall floden kommer. Oavsett om hon är fattig eller rik accepterar hon budskapet att det enda möjliga sättet att leva är att bekosta sin individuella lycka, lösgjord från samhällsansvar. Man har tagit del av den nya tidens typ av information.

Jag sitter här som Swedenborg och Strindberg en gång och blåser liv i de krafter som ligger förborgade i Bibeln. Där gömmer sig både Djävulen och Gud, det Goda och det Onda i sitt ursprungliga skick. Det är med hjälp av verserna i den heliga skriften, hur löjligt det än må låta, som jag åkallar demonen och som jag med alla apotropeiska tricks jag kan komma på tänker driva ut. De tunna bladen fladdrar mellan pärmarna och en kvasielektrisk ström susar genom rummet. Jag ryser när de vilda bokbladen dansar i min öppna hand för att strax därpå stilla sig. Förskräckt över andarnas närvaro blickar jag ner på det avsnitt de valt åt mig. Jag läser:

Då sade Herren till Åklagaren: Har du gett akt på min tjänare Job? Ty på jorden finns inte hans like i oförvitlighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och undviker det Onda

Job(b)

Trasproletariatet attraheras av liberalismen. Identifikationen med vinnaren blir så mycket mer extatiskt desto större förlorare du själv är. Den narrativa aspekten har betydelse: guds försyn, den allsmäktiges belöning för Jobs vedermödor präglar det liberala berättandet och har gjort så - via delar av kristendomen - i tusentals år. Ändå vet vi att ett kapitalistiskt (liberalt) system bara belönar Girighet.  Det finns egentligen ingen plats för en gudsfruktande Job, eftersom Job bara kan existera om prövningarnas domare visar sitt förbarmande gentemot honom. Liberalismen håller sig med sina myter men en viktig pusselbit i armodet läggs på behörigt avstånd från människorna: Belöningen - Jobs belöning.

Vad som verkligen framträder under den liberala totaliteten är ett snabbt ökande antal fattiga som plikttroget visar upp en ansträngd variant av girighet under modeorden "entreprenörsanda", "initiativtagande" och i förlängningen - när belöningen uteblivit för länge - "värdetransportrån", "misshandel" och "dråp". De knotar vidare med sina städfirmor kebabsyltor och småbrott i väntan på, ja vaddå?  Marknadens belöning? Ja varför inte, de förväntar sig uppleva den kausalitet som finns i myten om Job. Och trots allt har de gjort sig förtjänta av den eftersom de hjälpt till att demontera den svenska modellen.

Den liberala sado-masochismen framstår som ett paradoxalt syndrom massorna inte kan ta sig ur. Vi möter sjukdomen på arbetsplatserna i tjänstesektorn där liberalismens belöningssystem har störst antal nyttjare.  Stora personalgrupper mår dåligt under det krav på rörlighet som modern kapitalism kräver av sina arbetare. Ingen sitter riktigt säkert, och ingen chef kan låta någon sitta säkert. Personalen ska oroas och vara otrygg av flera skäl, ett är att den under ständiga organisationsförändringar håller tand för tunga. Vem knyter näven i protest mot korruption och missförhållanden när man vet att man själv drabbas av chefens handlingskraft om man klagar? I förlängningen önskas personalen förnöjas av chefernas tricksande uppsägningar. Det blir liksom en del av trivselkassans utgifter att anordna pompösa avtackningar av snedseglare som chefen aldrig uppskattat och tillslut lyckats manövrera ut. Personalen stämmer in i avtackningsceremonin, även den minoritet som anar den moraliska avgrund som öppnat sig. Klär man sig inte i den liberala konformiteten, den som bäst beskrivs med begreppet "falskt medvetande" eller "det korkade leendets skvadron" riskerar man själv trakasseras, frysas ut och manipuleras bort.

Ändå intalar sig den liberale tjänstemannen att det inte har någon betydelse i fall chefen sparkar dem imorgon dag. Kanske beror det på en slags flykt in i ödestron, som en tillfällig vilostund från det paranoida projektet det innebär att hålla bitarna av sin personlighet på plats i en tillvaro där alla ska frukta alla med ett inbjudande serviceleende på läpparna.  Kanske är det en uppriktig dödslängtan förtäckt i ord. Man mäktar helt enkelt inte med "friheten" (bättre definierat som laglöshet) på arbetsmarknaden. Hur som helst blir slutsatsen att tjänstesamhället tar död på tjänstemännen och fenomenet "rörlighet", hur frivilligt eller ofrivilligt det än ter sig försämrar de breda massornas livskvalité.

Liberalismens myter har präglat folk till att inte ifrågasätta ett system som erbjuder trotjänarna en omänsklig behandling. Myten om Job, upprepad i alla filmer västvärlden någonsin producerat, har - i och med det kapitalistiska systemet - gjort människan hård mot sig själv och omgivningen, och samtidigt lojal mot sadismens praktik: Kan man inte nå belöningen i form av ett gudomligt förbarmande som Job kunde, kan man ändå njuta av andras undergång i en hänsynslös värld där marknadens nepotismiske domare definierar individen och dömer henne. Det är av skäl som dessa som t ex tjänstemän inom främst offentlig sektor nu för tiden börjat försvara arbetsgivarens skrivna lönekriterier istället för att ge egna förslag på hur sådana ska utformas så att arbetsinsatsen rättvist belönar arbetstagaren. Man trotsar inte organisationernas struktur. Man trotsar inte gud.

Den fackliga kampviljan under 2000-talets första år har undergrävts - inte av en ökad välfärd som många vill tro - utan av den makt som den liberala ideologin fått över arbetaren. För de flesta känns det helt naturligt att etiketteras som varande "hög status" respektive "låg status" på en arbetsplats. Markörerna ger stereotypa definitioner på individen vilka binder upp henne vid en skapad skuld- och skamproblematik.  Etiketteringen syftar inte till att hjälpa personal att "växa" i sitt arbete, så som det ofta påstås. Snarare handlar till exempel den individuella löneförhandlingen om att gruppen arbetare ska bryta lojaliteten med varandra och att envar ska sträva mot att bli initierad i ledningens innersta krets för att kunna dela de privilegier som kan tänkas finnas där. Återigen transformeras ledningen och makten på lokal nivå till ett substitut till Jobs förbarmande gud: Ledningsgruppen skänker straffdomar respektive belöningar efter kriterier som mer liknar helt godtyckliga tyckanden från Olympen. Man bara hoppas man har de egenskaper chefen önskar av en, men vet gör man inte förrän chefen skapat en via lönekriteriernas mallar.

Så djupt har liberalismens inflytande sjunkit in i folklagren att de flesta arbetare och tjänstemän delar samma värdeskalor som Hitler och Mussolini utan att ha den blekaste aning om sin ideologiska genealogi. De gamla begreppen über/untermensch känns återigen helt självklara i de breda folklagren och används i förtäckta formuleringar när man beskriver sig själv och andra.

Styrka respektive svaghet blir centrala begrepp i definitionen av jaget kontra omgivningen, och den konventionella typen av samhällsvarelse vi ser uppstå är åter den nietzscheanska människotyp som förödde världen under förra seklet. När Jobs gud är död och hans ande sublimerats till "frihet genom pengar" och hans lagar fått en anonym instiftare i form av ett ekonomiskt system, står människans skyldigheter bara till sig själv och det egna jagets överlevnad och lustuppfyllelse. Den starkt frihetshävdande viljemänniskan krossar med glädje den moraliska tankevärld som efterkrigsinsiktens generation byggde upp med begreppen humanitet, solidaritet och jämställdhet. Som en följd växer högerextremismen (liberalismens förtydligande av sig själv) fram. Tabustämpeln har falnat och alltfler av dem, av marknaden misshandlade massorna, ansluter sig till sadismens ideologiska avarter och praktiker i ett slags trots mot socialismen som de upplevt som ett kollektivt fiasko kastrerat av för mycket hänsyn och moraliska pekpinnar.

Det är inte svårt att se att de människor som lockas in i liberalismens tankevärld har en lång erfarenhet av den post-keynsianska arbetsmarknadens system. Många är bittra förlorare som systemet stött bort, andra är överlevare som gjort en blek karriär på andras bekostnad, inte utan stora personliga, sociala och psykiska förluster. En tredje kategori är de triumferande vinnarna - de utlevande, oförblommerade fascisterna - som finner tillfredsställelse och bekräftelse i systemets uppbyggnad. Alla tre grupperna har det gemensamt att de tror att systemet bär på en inneboende högre moral som belönar dem som förtjänar det och straffar de illojala och otrogna på ett djupare metafysiskt plan - inte helt olikt Milton Friedmans evangelium.

Den tredje personlighetstypen (den oblyge fascisten) antar rollen av koryfé på den lokala enheten/arbetsplatsen. Där excellerar hon/han i det organisationella våldets konst. Tack vare sin position högst upp i den lokala hierarkin kan han/hon trakassera och avskeda oppositionella utan nämnvärt risktagande. Avskedanden på tveksam grund sker även i länder med utvecklad arbetsrätt och tydliga kollektivavtal.  Även i Sverige. Anledningen är uppenbar: Då inget moraliskt ifrågasättande existerar är inte längre heller avtalsparagrafer och fackföreningar ett hinder. Fackföreningarna har ju också de liberaliserats. Det organisationella våldets offer växer i antal, och med dem - paradoxalt nog - också mängden trälar under liberalismen. På arbetsplatser där ideologin fått fotfäste hör man ofta eldfängda utrop i stil med Nu tänker jag lämna a-kassan och trogen den nietzscheanska viljemänniskans vinst-fixering följer också det försäkrande mantrat ... för Jag tänker inte bli arbetslös! Som om individen ägde ett fritt val på den fria marknaden, som om flykten från allt liberalismen ser som svagt skulle göra individen stark! Den liberala friheten är i sanning ett slaveri i Orwellsk anda. Tjänstemännen knotar på ideologins Sanningsministerium utan belöning, men kan piska sig själv till rening ibland under hatperioderna då bojorna lättar något. Då ges de möjlighet att skandera mantrat: "Socialismen och kommunismen är döda, om detta måste vi berätta!" Desperat intalar sig människan att den sitter säkert på sin födkrok trots att hon innerst inne vet att det inte längre går att lita på någon. Tillit är ju också en socialistisk princip som liberalismen lyckats avliva och ersatt med det betydligt mer blodbesudlade ordet konkurrens.

Djävulsproblemet

Som jag kanske nämnde i inledningen är tanken med artikeln att ge en djupare förståelse för liberalismens konstitution - på flera plan. Det finns ingen anledning att begränsa en analys av en så destruktiv ideologi till att bara diskutera konsekvenserna av dess tillämpning. Det har redan gjorts och med större precision än vad jag någonsin kunnat drömma om (nu senast i Naomi Kleins Chock Doktrinen). Det vore också överflödigt att göra en psyko-patologisk profil på den människotyp som attraheras av liberalismens fascistoida värdeskalor, så som gjorts av Frankfurtskolan, inte minst i portalverket The Authoritarian Personality. Men det sistnämnda kommer jag inte att kunna låta bli helt även om min ambition är, som min rubrik antyder, att försöka bryta mer metafysisk mark och blåsa liv i föreställningarna om Djävulen och Gud och begrepp som det Onda och det Goda för att få fatt på liberalismens essens, (och för att i mitt eget höga nöje förstås kunna strypa liberalismen med mina bara händer här på min dystra kammare). Så jag blåser liv glöden, här ska göras guld på torra väggen! Jag ställer upp de dikotomier som vår postmoderna era förskjutit på tok för länge.

*

Det finns många problem med djävulen, omöjliga att lösa i detta nu. För min diskurs är Otto Grautmanns tes i Das Teufel Problem utgångspunkten för förståelsen av liberalismens naturliga del i demonologin och eskatologin. Jag ska redogöra för Grautmanns insikter i ämnet längre fram. Men innan dess måste andra djävulsproblem lösas. Djävulen, åklagaren, Belzebub, han med många namn är en minst sagt motsägelsefull - oftast ond, men ibland god - trots sin självklara hemvist i ondskans regioner. Djävulen är som Robert Muchembleds avhandling Une histore du diable visar, ännu bara en tonåring på sin levnadsbana och har många år kvar innan han når mogen ålder. Bilderna och myterna om honom har utvecklats flitigt ända sedan Moses tid och i modern tid har främst den romantiserade bilden av demonen blivit mest produktiv. För att göra saker överskådliga kan man idag tala om två parallella föreställningar om djävulen. Den ena; en subjektifierad fiktion, den andra en objektifierad.

Den subjektifierade Djävulen - den som är mest populär i sentida litteratur och film idag - är den där världen betraktas genom hans ögon, eller där han som demon framstår som en försvarare av det goda i en korrumperad värld av självrättfärdigande modernitet. Utgångspunkten för en subjektifierad djävulsgestalt är myten om ärkeängeln Lucifer, hans komplexa relation med gud, hans hybris och sedermera fall från himmelriket (Uppenbarelseboken 12:7-9). Den fallne ängeln förmänskligas i dessa bibelavsnitt, och när John Milton drygt ett och ett halvt årtusende senare skriver sin Paradise Lost är de mänskliga dragen hos demonen otvetydiga. Lucifer framstår som en underdog, förvisad och torterad av en allsmäktig och tämligen orättfärdig gud.

Man kan fundera över om Miltons demon är en förmänskligad demon eller en demoniserad människa. Den subjektifierade djävulen framstår som en kvalfull och samvetstyngd individ som gör sitt bästa för att skapa sitt paradis i helvetet och som med trots mot makten utbrister: "Better to reign in Hell than to serve in Heaven!"(PL, Book 1,263). Lucifer blir lika demonisk som det spöke liberalismen skulle komma att jaga i århundraden - det kommunistiska, och Lucifers kamp och subversiva energi i Miltons epos ger en kuslig föraning om klasskampen som skulle bryta ut några hundra år senare.  

Det går inte att förneka att den subjektifierade djävulsmyten egentligen är - eller åtminstone har blivit - en gestaltning av en världslig vänsteropposition. Myten skulle komma att populariseras under romantiken då fröna till vänsterns "utopier" såddes och det var egentligen först då demonen identifierades som subjekt. Vi finner den subjektifierade demonen hos både Goethes Faust, i vampyrlitteraturen, i Almquists Ormus och Ariman. Sentida exempel på samma tragiska varelse är Bulgakovs Mästaren och Margarita. Även Hell Boy kan ju nämnas för att seriefiguren visar sitt uppenbara släktskap med ursprungsmyten i Uppenbarelseboken.*

Så till den objektifierade Djävulen. Det är en äldre form och dessutom betydligt mer onyanserad och primitiv som tankefigur. Robert Muchembled daterar den till 1300-talet och betecknar den som en ensidig projicering av ondskan, uppkommen ur behovet att skilja mellan det normativa och det udda. Den medeltida människan i ett auktoritärt feodalt system målade fan på väggen helt enkelt, man objektifierade djävulen. Den objektifierade djävulen var ett hot mot det normerade samhället och idealmänniskan. Ytterst behövde makthavarna säkra sin position och framställde därför djävulen som en inversion av allt som undersåten skulle se upp till och vilja efterlikna. Resultatet blev en alltigenom hänsynslös och skräckinjagande varelse beställd av makten och avbildad i böneböcker, djävulsspeglar och kyrkoväggar av konstnärer som Bosch och Dürer.

Antites-principen hos den objektiferade djävulsgestalten vände upp och ner på de normativa värdeskalorna. Den negerade projiceringen brukades flitigt mot koloniserade folk under 1500-talet och möjliggjorde rigorösa folkmord både i Afrika och i Amerika. Den truliga och ytters osympatiska demonen Caliban i Shakespeares Stormen är till exempel en förening mellan den koloniserade vilden och demonen. Men den objektifierade djävulens första offer i västerländsk historia var kvinnan, eller den häxa som den udda kvinnan anklagades för att vara mellan 1300 och1500-talen. Kvinnan och djävulens hotfulla egenskaper hölls alltså i schack av skolastikens kartläggning av demonen - den vetenskap som gick under namnet Demonologi. Så länge demonen kunde kontrolleras och regleras utgjorde den inte ett hot annat än som avskräckande exempel. Demonologin öppnade sedermera kryphål för makthavarnas brott mot mänskligheten och regelfästes därför snabbt. 1487 utkom Malleus Maleficarum (Häxhammaren), portalverket för utrotning av egensinniga kvinnor och knepiga män. Makten åtog sig reguljära häxbål under en period på tre hundra år. Skräckexemplen räckte för att fördriva demonen från det sedelärande folket. Upprorens och revolutionernas tid var ännu inte inne.

* Det ska givetvis inte förglömmas att även högerextremismen gärna söker identifikation med den subjektifierade djävulen. Emellertid saknar den fascistoida varianten en hel del nödvändiga kännetecken, bland annat utelämnas det försvar för svagheten och utsattheten som finns förborgad i ovannämnda litteratur, och självändamålet för högerextremismens djävul är den nietzscheanska härskarpositionen, självklart inget djupare.

Djävulen och Kommunismen

Djävulen har för den liberala hegemonin alltid varit en nagel i ögat, just för att den antagit motståndets position utan att för den skull kunna ges ett ensidigt maliciöst utseende. Det är en subjektifierad djävul som den moderna och postmoderna människan delar i sitt kollektiva medvetande, någon som inte går att avfärda som enbart ond. Vad som komplicerar saken ytterligare är att det finns för många kopplingar mellan vänstern och den moderna synen på djävulen vilket bjuder in till acceptans snarare än en förskjutning av både demonen och vänstern.  Ta till exempel det närbesläktade begreppet "Det kommunistiska spöket" ur Marx dramtiska inledning av Det kommunistiska manifestet (1848). Spöket är ju - just som det betecknar - bara ett andeväsen, visserligen skräckinjagade, men bara för den som är hemsökt. Och den hemsökte är ju enligt folktron jagad av sina demoner för sina egna synders skull. Hamlet och hans pekande spöke illustrerar liberalismens vidskepliga förhållande till vänstern. Liberalismen antar inte sällan karaktären av just en Hamlet, hopplöst fel ute och sjuk av lättjans delirium hopar han brott på brott trots att demonerna gör sig så tydliga de bara kan och pekar med hela handen för att vägleda honom rätt. Liberalismens paradoxala karaktär (och dess neuros vi ska avhandla längre fram) gör det dock omöjligt för den att handla rätt. Det liberala systemet är dömt till undergång och vårt nutida problem är att dess undergång kommer omfatta hela vår värld.  Ju mer det kommunistiska spöket ger sig till känna i form av folkuppror och alternativa samhällen desto mer hätskt försvarar liberalismen sin position och slår ner allt hårdare mot oliktänkandet.

Nu när Sovjetkommunismen legat orörlig i sin grav i decennier och den nutida vänstern antagit en mer amorf struktur passar liberalismen på. Tiden verkar mogen att ge det seglivade kommunistiska spöket nådestöten genom den primitiva tankefigur med vilken medeltida präster en gång försvarade sitt tyranni. Djävulen är dock ett svårbesvärjt spöke, bara i början av sin levnadsbana. Den har överlevt både sin religion och sin kristna gud. Demonen kliver in i vår sekulariserade värld som en kristendomens arvtagare, tillsynes oskadd av modernitetens epistemologi och förnuftstro. Gud däremot dukade under tämligen hastigt och ersatts lättvindligt av det Friedmanska marknadssystemet, ofta hyllat som " the Freedom of Choice". Nu står djävulen som den enda värdiga utmanaren till liberalismen. Problemet för hegemonin i denna tvekamp är det som Muchembled främst visar; djävulen är en transcendent varelse, lika mycket subjekt som objekt, ibland fungerande som en simpel projektion av ondskan, men lika ofta ett väsen i kroppen, som vränger ut och in på perspektiv och begrepp. Framförallt går han i gammal biblisk tradition också under namnet Söndraren, och det är som sådan vi ska möta honom nu hos 1900-talets kanske främsta sokratiske tänkare Otto Grautmann.

Das Teufel problem

Archetypen werden verwandelt

Dein Spiegelbild adaptiert

Bist du St Claus oder Jesu Christ?

Deiner Verteidiger mobilisieren sich

Bist du St Claus oder weiß du nicht?

Könnest du dein Richter besiegen?

Könnest du deinem guten Ruf garantieren?

Alles was gut ist hast du drin

Alle was böse ist, ist draußen

Alles was gut ist hast du drin

Wer kann deine Politik durchschauen?

Der Teufel ist deine Augen

Und sieht nur was ist

Der Teufel ist deine Augen

Und entzweit dein Blick

Spiegelein, Spiegelein an der Wand

Wer ist dem schönsten im ganzen Land?

Bist du St Claus oder Jesu Christ?

Deiner Verteidiger mobilisieren sich

Bist du St Claus oder Anti-Christ?

Könnest du dein Richter besiegen?

Den chanson du läser ovan bär Otto Grautmanns (1873 - 1916 ?) typiska signatur även om han aldrig undertecknade något av sina verk. Innan vi går in på hans bidrag till diskussionen om liberalismens metafysiska kopplingar till demonologin tarvas en presentation av denna man.

Född och verksam i Berlin under tidigt 1900-tal blev han en centralgestalt i huvudstadens societets- och konstnärskotterier. Tiden vid sekelskiftet präglades av masskulturens och massmediernas intåg och befästelse. Grautmanns främsta kulturgärning - helt i fas med tiden - var att sparka igång satirtidskriften Simplicissimus. Dock är det osäkert om han själv bidrog med några texter i tidningen. Hans inflytande är dock obestridligt. Walter Benjamin säger sig ha mött Grautmann i sin barndom, och 1905 parafraserar vår egen Hjalmar Söderberg Grautmann i ett brev hem till älskarinnan. Den oförglömliga liknelsen (vars förled dock fallit i glömska) är det mest citerade av Grautmann och lyder ...wie Kiosken in einer Galerie ausgestellt.

Se bara hur Hjalmar kommenterar den ryska revolutionen 1905 med sardonisk referens till Grautmann i brevet från Berlin:

Onda andar tar folkens själar i besittning, undergången tycks nära och det enda som kan rädda oss nu är tron på Grautmanns kiosker. (H. Söderberg)

Grautmann hade den säregna vanan att skriva ner sina vetenskapliga teorier i visor och chansoser som han sedan framförde på kaféerna runt Kurstfürstendam mot att få slå sig ner vid andras bord. Det skänker i viss mening en närmast sokratisk prägel till hans karaktär och förklarar varför många av hans teorier har haft en så enorm betydelse utan att eftervärlden för den skull renderat honom äran. Ändå förminskar detta inte hans gärning. Grautmanns verser sögs upp och preciserades av andra i denna häxkittel av revolutionärer och visionärer som just upptäckt att det fanns alternativ till det samhällsbygge som fött dem. Många av de stora tänkarna Marx, Weber, Strindberg, Freud och Jung bär inte en så liten tacksamhetsskuld till Grautmann. De sjöng med i refrängerna vid rökiga borden på Café des Westens och Romanisches Café och bar dem omedvetet med sig till sina skrivarlyor där de prövade ekvationerna och fann dem exakta.

Grautmanns teori om "djävulsproblemet" (das Teufelproblem) är inget undantag från den unika vistradition han själv skapat. Stycket är dedicerad till den liberala samhällsvarelsen, som alla var relativt okunniga om under denna tid. Sensibla konstnärer försökte sätta henne på pränt. Kollegan Gustav Meyrink från Simplicissimus försökte i verket Der Golem, men kan knappats sägas ha övertygat. Världen var helt enkelt inte mogen att se sig själv, mycket på grund av den förhärskande positivismens oförmåga att granska sitt eget subjekt. Grautmann är definitivt en av pionjärerna på området, och förstod tidigt den liberala ideologins amorfa men ändå fasta struktur, dess transcendens och ständiga flykt från ansvar.

*

Das Teufelproblem utgår från det Weberska påståendet att rester av kristendomen påverkar den liberala samhällsvarelsen och gör henne ytterst instabil och irrationell både på individ- och kollektivnivå. Grautmann bygger upp ett system av arketyper (inte helt olikt Jung här!) som visar hur liberalen låses fast vid ett syndrom som får henne att ständigt upprepa ett neurotiskt mönster. Liberalens utgångspunkt är nämligen att han är den bästa av människor. Till försvar för en sådan grandios självbild lyfter han fram två försvarar-arketyper "Verteidiger" att identifiera sig med. Den ena är den altruistiske rikemannen som skänker allmosor, hos Grautmann definierad som St Claus. Den andra är den martyriske arketypen som lider på korset för alla andras synder benämnd som Die Trauernde (det är tydligt att det är en messiasarketyp som egentligen åsyftas).

De två försvararna i liberalens inre drama är båda rester från den tidiga kristna etiken, den som senare kom att ersättas av den kalvinistiska. Man kan lugnt påstå att liberalens vilsenhet bygger på en slitning mellan å ena sidan viljan att representera kristendomens socialistiska och kommunistiska dimension, och å andra sidan viljan att maximera sin världsliga rikedom i linje med den kalvinistiska och friedmanska läran. Det intressanta, och som Grautmann tidigt upptäcker, är att liberalen saknar en arketyp för det som är mest betecknande för henne själv (det kalvinistiska/friedmanska draget). Liberalen är således okunnig om sin egen girighet  och ondska, och därmed tämligen oskyddad när den tredje arketypen inträder på scenen - djävulen, hos Grautmann betecknad som Der Teufel.

Grautmanns definition på djävulen som agent i världen är nyanserad. Det är inte en primitiv objektifierad djävul vi möter utan en kausal kraft som drar konsekvensen av det liberala handlandet. I mötet med djävulen står liberalen maktlös. Djävulen kommer att verka som en immanent kraft i den liberala kroppen i och med att den egna ondskan utgör en blind fläck för för denne. Försvarararketyperna börjar erodera ("Archetypen werden verwandelt") i mötet med Der Teufel och vad som liberalen först antog vara altruistiska och ansvarsfulla handlingar visar sig snart bara ha fungerat som retoriska figurer för att åstadkomma den egna lyckomaximeringen.("Der Teufel ist deine Augen und entzweit dein Blick").

Djävulsproblemet når nu sin akuta fas när Der Teufel börjar verka inuti den liberala kroppen. När försvararna (die Verteidiger) misskrediterats och slagits ut krossas den självförhärligande bespeglingen och världen står naken. Mångfalden förvirrar eftersom här inte finns några stereotypa definitioner på varken det onda eller det goda.

Liberalen som inte känner sin egen ondska har nu nått stadiet av total blindhet och utvecklar en misstro mot allt utanför sig själv. "Alles was böse ist, ist draußen" och allt som existerar utanför den egna kroppen är ondska. I sin kris och med övertygelsen om att allt ont är utanför honom själv, hänger sig liberalen åt sin samlade misstro och aggression. Liberalen i kris - både som individ och kollektiv - är en destruktiv och tämligen farlig samhällsvarelse och det finns all anledning att vara uppmärksam på liberalismens utvecklingsfas nu då det finns åtskilligt som tyder på att liberalismen åter har nått ett kritiskt skede.

Den sista arketypen Grautmann sätter upp mot sin "patient" är Der Richter, eller på svenska domaren. Jag skulle vilja tolka honom som en variant på Jobs gud som avhandlats tidigare - den straffande och belönande. I och med denna arketyps närvaro betonar också Grautmann ett annat psykologiskt dilemma hos liberalen, nämligen den överjagsprojicerade fadersgestalten; en auktoritär lagstiftare som kräver total underkastelse. Der Richter har förmågan att vända all destruktiv extrovert energi inåt. När Der Richter fäller sin dom i slutet förgör liberalen ifråga - må det röra sig om en individ eller en hel civilisation - således sig själv.

*

Under studien av Grautmanns Djävulsproblem kan man nästan se dem som lidit eller lider av dilemmat. Adolf Hitlers politiska karriär, som först drabbar hela Europa och sedan utan fog straffar det tyska folket innan han själv tar sitt liv i bunkern 1945 visar både upp djävulens splittringstendens av medvetandet, den utlevda aggressionen och sedermera hänvändelsen till den sista arketypen - Der Richter och den inåtriktade aggressionen med självmordet som följd. Hitler har fått tjäna som dåligt exempel i de flesta sammanhang. Men Grautmanns konsekvensbeskrivning av liberalen förklarar också George W. Bush och hans naiva krig i Iraq som försvarades med både ett messiansk martyrskap och den upplyste välgörarens arketyper, för att sedan erodera till ett blodigt och smutsigt krig som handlade om Bush egen - och den liberala västvärldens - vilja att kontrollera regionens naturtillgångar.

Det fria valet: Djävul eller Liberalism?

Om vi följer Grautmanns och Webers resonemang förstår vi snart att liberalismen är beroende av ett visst synsätt för att kunna fungera och upprätthålla sin praktiska sida - kapitalismen. Liberalismens exploaterande och antidemokratiska grundelement förutsätter också att liberalismen verkar i det omedvetna hos massorna, att den så att säga är transcendent och omnipotent, osynlig men aktiv inuti och utanför systemet. Blir liberalismens sanna karaktär alltför synliggjord av en oppositionell ideologi, hotas också de arketypiska försvararna (die Verteidiger) och det liberala systemet riskerar kollapsa. Djävulens roll i liberalismens neuros är egentligen att hjälpa den liberala kroppen att se vad som verkligen sker i och runt omkring henne. Men eftersom liberalismen är så omedveten om sina egna brott och sin oerhörda potential till ondska leder djävulens inflytande till att liberalismens världssystem går under; först i krig mot yttervärlden, sedan i ett självmord i mötet med sin yttersta arketyp - Der Richter.

Liberalismen kan nog med viss underdrift definieras som en destruktiv ideologi med en falsk medvetenhet om sig själv. Ytterst är det självbilden och synen på sin roll och omvärlden som får motorn att skära ihop. Att leva ut sin girighet enligt den kalvinistiska predestinationsläran samtidigt som man intalar sig vara själva arketypen av givmildhet och uppoffring kräver en total kontroll över massorna för att kunna fungera. Att slå detta järngrepp görs bäst genom enkelriktning av behov och begränsningar i perspektiv (erinra er de alltmer desperata utspelen från liberallobbyister som Timbro, OUK och regeringsföreträdare). Grautmann nämner "det onda ögat" i detta sammanhang och menar att det öga som människor tillåts att se världen genom i den liberala diktaturen är ett blåfärgat högeröga som lär henne allt vad kapitalismen vill att hon ska praktisera i det privata, i sitt arbete - och som konsument. Grautmann vädjar till massorna att i tider av liberalismens kriser värdera informationen bättre. Det onda ögat är nämligen något som bjuds folket på tunnelbanan, i skolsalarna, i "den fria televisionen" och i radion på det mest vidriga vis och det står bortom allt tvivel att liberalismen står berett att utgjuta blod för att åter vinna kontrollen över sina trälar.

Här på min kammare kan jag bara drömma om Grautmanns kiosker. Tidningarna som såldes där var av ett annat slag än idag. Nu står de säkert till beskådan på ett luxuöst galleri med högt inträde. Bonniers har i veckan lagt sin motion om presstödets avskaffande. Den kapitalistiska unionen EU kommer ge sitt godkännande. Fine. Liberalismen gör vad den måste. Min dörr är reglad för att hålla den oförvitliga demonen borta ett tag till. Men den gillar inte att bli sedd, och jag har definitivt sett för mycket.

                                                                                                                                  Jörgen Paj

Dom är som puttrande framgångsmaskiner. Alla bär dom på en dialekt hämtad från trakten kring Jönköping. Mitt slötittande på Bolibompa en lördagseftermiddag som denna, med den numera legitime sonen Isak under armen ger mig en överblick över världsläget. Bolibompa har en hemlig gäst varje lördag. Förra veckan var det Riddar Birger - en sympatisk invandrare från ett land inte alls fjärran Tomänien. Idag bjöd Bolibompa in barnens idol Amy Diamond. En vinnare, en av många från Jönköping - ska tilläggas. Gnosjöandans vackra barn.

Jönköpingbons dialekt slår hål på Isaks vanestyrda tv-tittarvärld. När Amy syns i rutan handlar det inte längre om det vanliga överintaget av obearbetade intryck för en fyraåring. Det vi ser är också helt meningslöst. Ty alla från Jönköping kan utföra en balansakt på intetsägandets sköra lina utan att darra. Dom gör det med ett blygt och oskuldfullt  - men vinnande - leende. Jag tänker: vänta, eftersom hon för sig så säkert sa hon kanske något? Isak tänker inte alls, men jag ser på honom att även han tror gott om folket från Jönköping och mer än så. Dom är charmiga och målmedvetna. Amy Diamond, Cardigans Nina Persson, för att inte tala om Sveriges armé av ariska elitidrottare. Visst kommer samtliga i truppen från Jönköping?

"Operera in en GPS-sändare under huden så ingen av oss ens tänker på doping...".  (från en Debatt-artikel i DN 2008)

Jag håller inte reda på varenda medial person från Jönköping, men är på min vakt ifall de skulle lämna intigheten och ägna sig budskapsförmedling.

Vilka industrier är förlagda till Jönköping? Sauromans vapenfabriker har jag svårt att tro. Föräldrarna från staden, som krystar ur sig dessa mängder av högpresterande, karriärlystna barn torde vara tjänstemän av högre sort: domare, journalister på landsortstidningen, burgna doktorer, professorer och präster. Ja, präster så klart. Den svarta pedagogikens förkunnare. En mild fast hand ledsagar barnaskaran mot traditionella värden av skuld och ångest på statussamhällets altare. Vissa blir vinnare, andra dumpas i ett träsk en bit utanför den vackra staden, eller så kokas de till tvål för sin orenhet och säljs som exotiskt gods på en global marknad. Så måste det vara. Jag har aldrig mött några förlorare från Jönköping, bara noterat det misstänksamt stora utbudet av väldoftande tvål på konsum vid Mariatorget.

Inte har det med religion att göra i sak, inte med varuproduktion heller, bara borgerlighet. Åsynen av Bolibompas hemliga gäst håller oss andäktigt trollbundna denna lördag. Isak och jag är på. På helspänn liksom Saurumans gruvarbetare när deras uppdragsgivare lägger ut texten, och precis som arbetarna undrar vi vafan hon säger. Vi vill också behålla jobben och positionen. Ett sätt är att inte förstå nånting. Så vi gapar över Amy. Vi sitter fast, men vi lever. Isak i sin dyrkan av en stylad lillgammal snorunge. Jag i min tilltro. Vi tror gott om folket från Jönköping.

Vissa tycker det låter överdrivet och meningslöst, men kanske, bara kanske, kommer jag och Isak belönas en dag för vår gudsfruktan inför Jönköping, och bara kanske är jönköpingborna medianen på barometern som tar pulsen på den svenska folksjälen. Hade man varit lagd åt vänster hade man skräckslaget emigrerat vid tanken, men Isak och jag blir kvar i väntan på belöningen. Min uppdragsgivare har dock inte visat något som helst tecken på att skänka mig någon belöning eller släppa mig fri så att jag - liksom Amy - kan ägna mig åt karriären. Jag är sliten, och allt närmre fyrtio, och jag kan tycka att man bör värdesätta något högre hos mig än mina grova murarhänder och min stenlunga. Just nu känns inte mitt arbete alls som ett meningsfullt karriäryrke (såsom det definieras i Jönköping) men det kanske bara är en känsla. Sedan ett halvår tillbaka är jag uthyrd till Mr Lis byggprojekt i Gävle.

Mr Li, I obey you.

Min uppdragsgivare gav mig den sensationella möjligheten att jobba för en lön satt efter värdet på kinesisk arbetskraft i Kina. Tillsammans med riktiga och riktigt fattiga kineser bygger jag Dragon Gate - en spännande utmaning och ett tecken på att även Sverige kan koloniseras. Se där. Jag som alltid hävdat att kolonisation var förbehållet européer. Men i dessa Johan Norbergstider står allt till salu som en lika spännande möjlighet.


Exotism - min platschef utanför Gävle.

Made in China. China Made in Sweden. På något sätt sluts cirkeln. Till och med tvålen som är tillverkad av misslyckade barn från Jönköping bär stämpeln Made In China, och varierar man frasen kan den lyda China Made You, vilket jag tycker stämmer väl in på min och Svenskt Näringslivs uppfattning om att låta Kina ha inflytande över oss och resten av västvärlden istället för att vi hela tiden ska frälsa Kineser och andra förslavade folk i öst med vår liberal-demokrati, våra avtalsrörelser och trygghetssystem som ändå aldrig fungerar i Stefan Fölsters ögon.  

En ny spännande tid står för dörren, då Kina och Ryssland sätter ribban för värdet på arbete och inflytande. Likt de tre små grisarna som kurar i halmhyddan får svenskarna som tror sig tillhöra det vackra folket i Jönköping nog börja se om sitt hus och kämpa för de kristna värderingarna - karriärism och social status mer intensivt. Blod ska flyta i stridare strömmar när Jönköpings härskare med den globala kapitalismens hjälp anfaller Europa. Nu har de gammelkommunismen i sin kader. Den förslavade multituden strömmar in och klassamhället hårdnar som ett DDR-frankerat brev på posten.

Jag kommer osökt att tänka på min gamle vän Stekpanne-Janne som slog ihjäl sin fru för att hon hotade upplösa framgångsreceptet från Jönköping: hetrotvåsamhet, kärnfamilj, folkpartism och arbete. Det brast inte riktigt när han blev av med jobbet, men det brast när frun tröttnade och ville ta barnen och flytta till Finland. Stekpanne-Janne, som nu sitter och surar på anstallt, skrev en visa om den tragiska historien och skickade den till mig. En flaskpost, ett budskap till oss som ännu inte vandrar i mörkret.  I Sverige blev han dömd 2007 för sin handlingskraft att med en stekpanna skydda sin familj mot hotet - frun, mamman, den hysteriskt emanciperande kvinnan. Om några år kommer alla förstå att han gjorde helt rätt. Ladda ner detta skillingtryck här.

Det är en utmaningarnas tid.

Er Bo Spån von Svinhufvud


Nya gudar i Gävle

It's been a bumpy ride.

Ekipaget rusar ursinnigt genom skogslandskapet. Vi reste med tåg till ett gruckhål av mygg och kalhyggen, sedan följde den planlösa vandringen till fots. Mitt i natten vid korsvägen av öde timmervägar stod den där - diligensen från ett fuktskadat 1800-tal, som ett obestridligt faktum, inte desto mindre overklig. Den svenska nationens förflutna tycks bara äga en tid, ett modus och kanske går den här hästskjutsen att skarva in någonstans bland den svenska förflutenhetens tablåer. Men var? Inte på Skansen i varje fall, där alla kuskar beter sig som Emils Alfred. Min sitter kutryggig på kuskbocken, belastad med en grov opålitlighet och en guttural välsk accent som fullständigt smular sönder alla uppsåt att passa in i den svenska gemytligheten. Liksom alla andra turister i främmande länder är jag osäker på om jag fått vad jag betalt för. Men jag har intalat mig att jag skiter i. Jag - en identitär från Tomänien. En attaché på uppdrag.

Jag klev in.

Han driver på djuren hårt, piskan smäller över ryggarna och får mig att avslå funderingarna på en tupplur. Vi har sedan länge lämnat allfarvägarna och färdas nu på timmervägar och vallstigar. Jag har knackat min promenadkäpp i väggen, ja till och med vinglat fram till sätet mitt emot, tagit av mig sombreron, dragit skjutluckan åt sidan och bett honom sluta väsnas så.  Efter ett tag gav jag upp. Han vänder sig inte ens om med en ursäkt. Jag tänker att det är det karga landskapet som gör människorna så fåordiga, men det är något som inte ger stöd åt antropologin. Vi rör oss snarare i ett dunkelt gränsland. Jag ser knappt hans gestalt. Det är som om hästarna styr sig själva, och över kuskbocken fladdrar något oformligt grått skynke. Men piskan viner, och hur än denna körkarl är beskaffad är det nästan för gott att kreaturen jobbar för högtryck. Ty i fjärran hör jag vargar som ylar och i glipan i gardinen ser jag de sjuka granarna resa sig barrlöst höga och vinda, grenarna tyngda av lava. Känslan av att vara förföljd hänger sig envist kvar. Inte ens naturen verkar vänligt inställd till min närvaro. It has been a bumpy ride.  Och en ensam sådan.

*

Ensamheten fanns inte från början. Jag gjorde som jag blivit rekommenderad och tog med en följeslagare. Länge tänkte jag på dig Jörgen, men du är för ung, spänd och så förbaskat talträngd. Bättre med någon som kunde roa med färskt skvaller. Och fram till dess att allt tog en ände med förskräckelse var Alex ett upplyftande resesällskap.

Jag sökte upp honom på Stureplan, säker på att han skulle nappa på erbjudandet. Kvällspromenaden var uppfriskande. Kungsgatans helgjutna stenesplanad med de magnifika kungstornen - en självklar paradgata när rörelsen gör sitt segertåg. Den förgylls alltid av det respektabla folket; under helgerna, shopparna som sicksackar mellan hautecouturebutikerna på Biblioteksgatan, under vardagarna de lattelöpande privatanställda tjänstemännen. Minnen från tiden på Icon Medialab, det där sena 90-talet, då luften var fri och Stureplan låg som en skrevande Camilla Henemark för mina fötter. Allt återkom och drevs in i porerna via dofterna av avgaser och ett lätt sommarregn.

På Stureplan kämpar alla med respektabiliteten och lyckas väldigt bra. Ibland sprängs en krog i Gubbängen eller i en annan glömd förort, alltid säljs unga kroppar billigt på klubbarna vid svampen till priset av att tillhöra en elit. Ibland faller någon offer för den nya form av socialt skyddsnät som tagit över statens dito; någon får en kula i nacken, läggs styckad och välpaketerad i en väska och blir ytligt jordvigd i förorten. Men offren till trots tjänar alltid en och annan en slant, och någon kan alltid, för en kort stund göra sina shoppingrundor i kvarteret. Ett finmaskigt, nät av slitstarkt material förgrenar sig över staden, över landet och världen. I dess centrum väntar en elit att uppslukas av.

*

Jag fann Alex i ett bås längst in på herrtoaletten inträngd med en ung flicka som gränslade över hans lår. Chassit av cellulitfri ung kvinnohöft hamrade monotont upp och ner i jakten på en ejakulation som de båda hoppades skulle infinna sig så att hon kunde kliva av. Den stunden såg man inte skulle komma och det var inte hennes fel.

Jag knuffade bort flickan med så pass mycket våld att Alex vaknade till, slet tag i skjortärmen och drog ut honom på gatan. Erbjudandet om en semester långt bort från Stureplan tyckte han lät helt rätt efter omständigheterna och vi tog morgontåget.

*

Jag ser på fotografiet i min hand. På ett rätt olustigt sätt har uppdraget blivit personligt. Jag har tvivlat på om det verkligen är en slump att jag nu återvänder till platsen för min barndoms somrar. Hittills har jag försökt undvika spekulationer och möta villkoren i den oländiga terrängen med jämnmod, och på något dunkelt sentimentalt vis är jag glad trots att just fotot i sig fyller mig med onda aningar. Det fanns nämligen aldrig någon kamera, än mindre en fotograf. Det är en bild på Elisabeth vid stranden så som jag minns henne. Det är ett foto av mitt högst personliga minne. Sjön ligger blank och stilla. I en gata av silver leker solkatter över vattenytan och gnistrar till i hennes hår.

*

De hade väntat på oss som en armé skogsfolk på glid när vi hoppade av tåget. En klunga utförde en komplicerad dans med ålande rörelser, andra satt i gräset och åt langos. Ytterligare en grupp hängde bara med sina lådviner kring handlederna, lojt vaggande, tillsynes i renons av omvärlden. Alex smattrande läten bakom mitt öra stegrades i förtjusning:

En barbröstad man, målad i blåvitt, starkt påminnande om Mel Gibsons uppenbarelse i Braveheart sträckte fram handen. Han granskade oss misstroget som om själva handslaget skulle avgöra om vi var vänner eller fiender. Dä ä vi som ä Urkulten, Vilka ä ni? sporde han, till hälften vänd mot resten av skogsfolket utan att för den skull släppa oss med blicken. Stojet och glammet tystnade. Dansarna med sina drömfångare snubblade till och rätade på sig, de vaggande lådvinskvinnorna sträckte på halsen och fick något misstänksamt anklagande i blicken, sedan gastade de alla i kör:

Hade vi känt till vilket risktagande det innebar att presentera sig för Urkultens medlemmar hade vi varit mer försiktiga, men traktens folk var för oss främmande, och jag kunde inte erinra mig dessa batikklädda människor från mina sommarlov i trakten för 20 år sedan. Än mindre deras hemslöjdade smycken i ben och trä kring armar och fotleder som verkade härstamma från alla världens tider och hörn. På min tid fanns här bönder och turister, tänkte jag och kände mig gammal. Urkulten var något främmande för bygden - ett folk, som trots sin forntida uppenbarelse måste vara en relativt ung företeelse. Jag tryckte Mel Gibsons hand och fick veta att han egentligen hette Jon, men helst föredrog att kallas Jon - the Gaelic bard. Jag hälsade förtroligt och sa som det var, att jag var en attaché från Tomänien på uppdrag, men tillade lite skämtsamt att mitt namn var Jesus. Det väntade skrattet uteblev. Jon - the Gaelic bard kliade sig fundersamt i sin stora otvättade kaluv och sa att jag var varmt välkommen. Jesus från Tomänien... Han smakade på orden som knallen på valutan och tillade sedan ängsligt:

*

Solen går aldrig riktigt ner bakom de blånande bergen, men ändå ligger en tryckande gråhet över landskapet, en skugga och ett mörker som alltid gjort mig dyster. Det går väl brä? Brä?! Den dialektala varianten är för mig obekant. Det låter som stadsbarns efterapningar av norrländsk bonnighet, en dialektal hyperkorrektion som vill rimma, men rimmar dåligt med verkligheten och får något debilt löje över sig. Jag minns hur vi drev med dig på liknande sätt Elisabeth, och undrar vad din bittre marxistgubbe till far skulle ha sagt om Urkultens frejdiga bräkande. En karikatyr av det förgångna kanske, en språkvariant som bara förekommer när ekonomiska intressenter blandat sig i historieskrivningen. Brä, något för Skansen eller Jack ass.

Då och då har jag lyft på gardinfliken och kikat ut trots att jag egentligen inte vågat; rädd som jag är för varelserna som vandrar fritt i dessa trakter, rädd för människorna som tycks ha förvandlats till något annat, obestämbart. Landskapet likaså, enformigt varierat av granskog och kalhyggen. Från den branta bergsstigen som diligensen envist klättrar uppför syns husen i de öde byarna som mörka fläckar. På fälten betar inga mjölkkor mer. Oändliga arealer av någon slags natur i väntan. Ett spöklandskap. Förr fanns det bönder och turister i dessa trakter. Nu finns inga bönder. Bara turister, och Urkulten, förstås. Marken ligger oskyddad, till stora delar till salu. Tunga investerare utifrån experimenterar och utvecklar näringarna - min uppdragsgivare är en av dem, och luften är fri.

*

Alex studsade av entusiasm.

Är det ingen som är intresserad av vad jag heter?

Han skrek gällt och tog några spattiga steg på stället. Skymningen smög sig på och myggen bet sig envetet fast i hans tunna skjorta. Men det bekom honom inte. Han gillade det här. Det var helt rätt. Jävla galna tok-entreprenörer, eller hur? Fan va bra, fan va galet, hade han viskat i mitt öra, då det visat sig att samtliga i Urkulten var egna småföretagare i någon mån. Alla sorter: singer-song writers, zenbuddister, getfarmare, ugandiska trumslagare, norrländska indianer, studioproducenter och bryggare. Alla flockades runtomkring oss och luften var fri, precis som hemma, tänkte Alex och nu kunde han inte hålla sig längre. Han klev upp på den meterhöga ekstubben som klanledaren Jon - the Gaelic bard använde som talarstol.

Har ni läst Stureplan?! formligen tjöt han i plenum. Alex armar viftade vilt, ögonen uppspärrade som en parodi på Ulf Ekman. Kokain och hybris är en farlig kombination tänkte jag, samtidigt som jag förnam en ryggdunk som närapå slog av sombreron. Stående på stubben kom han i jämnhöjd med mig och han tog tillfället i akt att broderligt kungöra att jag minsann hade många namn men att Jesus förvisso var det tokigaste han hört hittills. För egen del hade han tänkt vara ärlig och lämna ironin på hyllan för ett slag.

Med en Kiplings högtidliga allvar och en extrem pausering prövade han sin församling: Ni... kanske... inte... vet... vad... en... blogg... är... . Han rörde runt luften med fingret över huvudet och sniffade näsvist efter respons med hakan och garnityret framskjutet. Men allt förblev märkligt stilla. Folksamlingen påminde mer om en mur av stumma stenstoder än frälsta lärjungar. En ljum bris rörde om i skägg och tofsar men fick bara de rakade islänningarna i höftskynken och fjäderbuskar att huttra. En singer song-writer tog till slut ordet:

Några i gruppen rörde oroligt på sig. Alex kom helt av sig och liksom stelnade till i sin Leninkarikatyr. Frikyrkopastorsblicken med vilken han varit noga med att se hela församlingen i ögonen började flacka. Jag blev för en sekund själv osäker på ifall ordet "hädelse" verkligen ingick i Alex vokabulär, men skulle snart bli visse att hans osäkerhet berodde på andra föraningar. Skräcken lyste i hans ögon för första gången, och jag förstod att vi likt General Custers förband var omringade av de röda, Vänsterns Jättehjärnor; moraliserande trälar under slavmoralen, som ansåg sig ha ärvt rätten från självaste Gaia att skita ner hela högerns knivskarpa samhällsanalyser med förtalskampanjer och personangrepp.

Okej, jag förstår. Ni menar... Ni tänker på ordet kränkning... va? Vad kränkning är för något?

Alex försökte argumentera emot, tala denna livsfarliga pöbel till rätta. Men Urkulten lyssnade inte, stod bara där och tycktes mobilisera en slags tyst energi som otåligt riktades mot ledarens knotiga uppenbarelse, och så kom stridsropet från Jon - the Gaelic bard:

Urkultens bifall var hårresande. Det började som en viskning, som om vinden i löv- och grenverk formade ord. Den drabbade folkmassan som ett virus, och tusen munnar mumlade orden som rullade fram likt bruset från en älv bortom vattenfalls reglering. Ett mantra kunde snart urskiljas och spred sig över folkhavet med förödande energi, växte snart till en hotfull åska, svårbegriplig till innehåll och mening, men på något sätt gräsligt tydlig i sin yttersta konsekvens:

De pekade på Alex med vandringstavar, trumpinnar, plastgafflar, internetmodem och alla möjliga tillhyggen som utmärkte deras entreprenörskap. Värnlös som en harpalt saxade Alex i gammalmodig stil ner i min famn och klängde sig fast vid min kraftlösa lekamen som på intet sätt kunde skydda honom. Urkulten omgrupperade. En jättelik cirkel bildades och i dess mitt stod plötsligt en ung och slående vacker kvinna. Som hämtad ur inspelningen av Grottbjörnens folk gick hon klädd i djurhudar och skinn. Hennes solbrända lår och höfter skymtade fram liksom sidorna av de välformade brösten där plaggen brast i täckning. Alex slappnade av en aning och gled ner från min famn, till nittio procent vek av chocken, till en tiondel gripen av en ny möjlighet, ett fräscht nytt kapitel i hans spännande liv. Kanske ville Urkulten inget illa trots allt, kanske var denna ringdans bara en såndär fertilitetsrit som vi har så många av i Tomäninen och som framhåller kvinnans moderlighet och mannens virilitet. Hoppfull lämnade Alex min sida och gled fram med bäckenet putande, stundvis med en handklapp, ett tiger-whraa och en fingerknäppning; en Jarvis Cocker, övertygad om att han spelade en central roll i en för ortsbefolkningen nödvändig avelsprocedur. Den unga kvinnan stod dock orörlig med blicken stelt i fjärran. Jag gick upp bredvid Alex och påpekade att något kändes väldigt fel. Men han lyssnade inte och hopens buller tilltog i styrka medan kvädet började varieras:

När avståndet till kvinnan bara uppgick till 5 meter drog hon lugnt och stilla fram en förskärare ur höftskynket. Alex backade på mig, föll, reste sig, grep tag om mina axlar och skrek att jag skulle ta honom härifrån. Jag försökte trösta så gott det gick, sa att vi nog skulle fixa det här så många skattesmitningar och springnotor vi gjort i våra dagar. Jag skämtade men var egentligen mer än förtvivlad. Gripen av en ilska som vida överskred rädslan för dessa barbarer slet jag tag i Jon - the Gaelic bard och krävde att få ett svar på vad spektaklet skulle föreställa. Urkultens ledare fann sig på något sätt väl till rätta där han hängde i sin amulettkedja en dryg meter över marken. En upptrappning av en konflikt han tydligen önskat stundade, och lugnt och med en slags obändig envishet väste han:

Kvinnan hade som i trans börjat gå mot oss och Urkulten ropade nu med en mun att hon skulle jaga in räven, som jag antog var Alex, under ladan. Jag släppte Jon - the Gaelic bard, och medan han gned sig om halsen och kammade till frisyren vann han åter kontroll över sin lite beskäftiga roll som guide för okunniga turister. Jo, apropå våra traditioner...

Han berättade att Embla, som den unga kvinnan hette som barn hade irriterats över att en räv strukit runt på gården. Embla hade lagt fram hypotesen för sina föräldrar att räven var skälet till att deras labrador ideligen smittades av skabb. I en bisats hade Embla antytt att hon slutgiltigt skulle lösa problemet genom att skära halsen av inkräktaren när hon såg den igen. Mamman, som var en av Urkultens shamaner, och pappan, som var folkmusikproducent, gladdes åt dotterns vilja att hålla efter husdjuren, men tog inte Emblas gryende renlighetsiver på allvar förrän Embla en dag från hammocken fick syn på räven. Med brödkniven i hand jagade hon då in den under ladan och skar som hon lovat halsen av den. Stolt och nedblodad, krälade hon sedan ut med kadavret i näven och ett lakoniskt konstaterande att nu va skabbjäveln borta. Det var med blandade känslor föräldrarna mottog denna nyhet, men tolkade händelsen som ett tecken på en nyfunnen initiativförmåga hos sin dotter när hon, åter i hammocken, faktiskt läste ut hela numret av Kalle Anka.

Jon - The Gaelic bard gjorde en paus. Kanske för att låta sensmoralen i denna vederstyggliga historia sjunka in. Men då han bara såg min ilskna förvirring förklarade han att Räven liksom blivit en tradition, en ritual som symboliserade Urkultens bortrensning av falska element. Och falska element var sådana som försökte sprida känslan av att Urkultens medlemmar missat något (en närmast oförlåtlig förolämpning), eller personer som bara var ironiska i största allmänhet. Den värsta smittspridaren av skabben var den som på ett eller annat sätt inte verkade ha en solid profil, eller som visade sig inte vara vad han utgav sig för. En sådana Räv riskerade fräta sönder hela den pluralistiska samhörigheten hos en kult där titlar, namn och kulturell särart antagit formen av en stege mot frälsning. Alex var en sådan Räv, en Räv under Shakespeares lag. To be or not to be.

Men Alex? skrek jag förtvivlat. Han är ju den enda i den här sjuka församlingen som verkligen sagt sitt namn! Jon - the Gaelic bard svarade bara trumpet att det inte fanns någon som helst anledning för den riktige Alex Schulman att besöka dessa trista trakter, och han fortsatte mer agiterat:

Jag fattade att Embla nu bara stod en armlängd från oss. Hennes tomma blick var fästad vid Alex hals. Jag har alltid gillat att slå kvinnor. Det är något med den tvära vinkeln. Rakt ner som gör att man känner sig handlingskraftig och målmedveten. Som att slå näven i bordet och ryta "Nog!" Jag riktade ett slag och fick in en träff som hade knäckt nacken på en häst och fått skallen att snurra runt sin sockel. Men Embla stod orubbligt kvar, käken hel, inte ens en lös tand. Hon skickade mig med all kraft i marken utan att bevärdiga mig med en blick. Inälvorna närapå lossnade från sina fästen av smällen, och jag förstod att det var Emblas tur att göra det hon var bäst på, och jag var inte säker på om jag ville se mer. En gång hade hon tänkt sig en karriär som en ny Lisa Miskovsky eller åtminstone spoken word-artist. Men sakta hade insikten om ett annat kall hörts. Att vara, eller inte vara. Embla blev Urkultens Rävgudinna.

När Alex insåg att hans bundsförvant låg slagen till marken påbörjade han ett desperat flyktförsök. Han sprang som jag aldrig sett honom springa förut. Till Urkultens förskräckliga ackompanjemang:

Jag gömde mitt ansikte i gräset. Embla gav honom ett avskyvärt långt försprång. Ändå hörde man snart det avklippta tjutet av en man som för all framtid slutat blogga. Ord som "hemskt", "avskyvärt" eller "sjukt frånstötande" räcker inte för en beskrivning av denna scen. Inför mina ögon kom en ung flicka - till synes helt likgiltig - dragandes med Sveriges kanske främsta nationalskald. Cirkeln drogs samman. En del hjälpte Embla att hänga upp kroppen i en vinsch. Man såg hur livet sakta rann ur Alex kropp, dödsryckningarna avtog sakta, ögonen blev oseende tomma. Det var hemskt, avskyvärt. Jag retirerade tills jag passerat den slutna kretsen. Urkulten högg in på kroppen. En av kvinnorna som tidigare gjort en jojk med lådvinet kring handleden log mot mig medan hon drack direkt från snittet i halsen. Det var sjukt, frånstötande, jättehemskt. Jag flydde, sprang genom skog och över kalhyggen. Den gyllene augustimånen följde mig i den norrländska skymningen, och det var som om gryningen aldrig ville komma. Flera timmar och kilometer senare stapplade jag ut på en grusväg och kollapsade vid ett öde vägkors. Med kinden mot jorden hörde jag först bara mitt hjärtas slag, sedan travet av hästar, ett gnägg och ett:

Jag klev in.

*

Hästarnas trav har saktat in, har övergått i skritt. Ett hest pro, haaalt, och ekipaget stannar. Jag hör vinden viska i träden. Det har mojnat, blåst upp och hovarnas rastlösa trampande tycks mana mig att kliva ur. Är vi verkligen framme? Jag gläntar åter på gardinen, men ser inget annat än vad jag vant mig vid: Mörker och bauerskog. Fotografiet i min hand blänker till likt kattguld i den flämtande lågan. Jag fixerar ditt ansikte. Du var aldrig vacker, men du såg skogen där jag bara såg träd. Jag blev ledaren för Rörelsen fast det borde ha varit du; orädd, stark. Ingen annan än du kunde egentligen bättre förkroppsliga de ideal vi står för, och dig hade jag nästan lyckats radera ur minnet, ur historien. Men du överlevde; transformerades till något mer - det förflutnas återkomst kanske? Ett spöke som jag måste se i ögonen för att balansen ska infinna sig och rättvisa skipas. Jag är tydligen skyldig dig det och det är således tänkt att jag ska kliva av här. Vad som än finns därute handlar det om mig, om glömskan och om minnet av dig.

Jag för ner handtaget, öppnar dörren med ett klick. Den uråldriga mekaniken gnisslar och trappstegen fälls ut. Den grå lumpen på kuskbocken pekar otåligt mot dikesrenen. Där öppnar sig en knappt synbar glänta, och jag kliver in bland de dunkla träden. Jag vet vart stigen leder och följer den medan kronometerns visare skenar bakåt och mina barnfötter väjer för den bedrägliga terrängen. Man måste tydligen återgå till begynnelsen, till det ögonblick då karaktären formades för att vara dig till lags Elisabeth.

Och jag är här nu. Sjön ligger blank, barndomens 80-tal. Du sa att de flottade timmer på sjön, att viken blev ett sel där stockarna sjönk som urtidsdjur till botten. De ligger visst där än, som ett jättelikt plockepinn, ett balsamerat syre för monster, livsfarligt att dyka ner i. Det var ju dumdristigt: man ska ju aldrig tvingas till något man inte vill, det håller jag med om. Men så här efteråt måste sägas att det aldrig handlade om det. Om du undrar, handlar nog det mesta fortfarande bara om mig, om glömskan och ett efterhängset minne - av dig. Fotografiet blänker som kattguld. Jag var bara en turist då, och jag förmodar att jag fortfarande är det Elisabeth.

Bo Spån von Svinhufvud